Jag känner mig hemskt ledsen. Vi vet inte vart vi ska ta vägen och känner oss inlåsta som i ett fängelse. Vi vågar inte vara ute i vår egen trädgård för att grannen trakasserar oss.......
Just nu vill jag mest gråta, men ärligt talat så vet vi inte vad vi ska göra. Till och med Anton är rädd för dom och vågar inte gå förbi deras hus. Dom är fruktansvärda. Jag är så rädd, inte för grannarna i sig utan för att jag inte mycket längre till kommer att kunna hålla tyst. Det är verkligen inte bra om jag slänger ur mig nåt, risken är stor att dom kommer kunna anmäla mig för diskriminering alternativt att jag faktiskt slår honom på käften, vilket verkligen inte skulle vara någon bra ide. Hela jag kokar nu och jag vet att det bara är en tidsfråga till det smäller på ett eller annat sätt. Jag vill verkligen inte sjunka till deras nivå, men det är mycket svårt.
tisdag 7 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är inte förbjudet att säga sin mening, Lotta. Du har rätt att säga vad du tycker!
Chansen är ju att det faktiskt är precis vad som behövs.
Kan inte samla allt inombords...det bubblar över till slut
Skicka en kommentar