
Ta det lugnt, stressa ner, vila, pausa, ta ett steg tillbaka, sakta in, koppla av. Hur i helsike gör man. Jag försöker verkligen. Detta gäller tydligen inte bara nu när jag känner mig totalt sönderstressad utan verkar vara något som jag måste ta till mig i det vanliga livet. Kanske måste jag måste köra i 50km/h när det står det och inte i 100km/h. När man kör bil får man böter och indraget körkort, i verkligheten en sjukskrivning och depression. Det lät illa, men det kanske faktiskt är så det kommer att bli om jag inte lyssnar på min egen kropp och alla er som försöker få mig att förstå.
Låt se, var kan jag börja....hm....det här är verkligen inte lätt. Jag ska försöka stylta upp det lite, kanske förstår jag bättre om jag kan skriva ner det.
På jobbet, jag måste inte springa vad jag än gör, det räcker kanske att gå fortare när situationen kräver och inte hela tiden. Jag måste inte vara perfekt,(det tycker jag inte att jag är, men vill väldigt gärna vara) men jag måste nog sluta att sträva efter det. Jag måste förstå att alla inte ständigt vill mig illa och sluta spänna mig så fort någon går förbi.
Hemma ska jag helt enkelt bara försöka att vara och inte prestera hela tiden. Mina barn kommer nog inte att svälta ihjäl om inte maten står på bordet en viss tid eller är planerad en vecka i förtid. Dom mår inte bättre av att åka till djurparken än att leka i trädgården. Jag ska försöka att välja konflikterna, man behöver inte ta alla bara för att det ska vara så. Sist men inte minst ska jag låta barnen titta mer på TV, då är det iallafall lugn och ro.
Jag är en tillräckligt bra mamma ändå, hoppas jag.
Undrar om det här är en bra ide, det känns som att jag kommer att göra allt sämre. Jag får testa en tid och om det då visar sig att jag mår bättre av att göra så här så får det väl vara så.
2 kommentarer:
F-n vad du är klok!!!!!
Detta är ju precis vad det handlar om.
Tänk på att det tar längre tid att komma upp än att ramla ner. Ialla fall känns det så.
'Kramar om- jättemycket*
Önskar bara att jag skulle förstå själv. I nuläget känns det som att jag klättrar upp två steg och ramlar ner ett, hela tiden.
Jag har ett jättebehov att få ur mig alla tankar, kanske analyserar jag sönder hela min tillvaro, men det är ju sån jag är.
Jag har kännt mig väldigt ledsen, men jag tror inte att jag har förstått att jag är så stressad som jag verkligen är. Det är tur att ni har berättat det för mig. Ibland är det uppenbara osynligt, tills någon tvingar en att titta.
Om du har lust kanske vi hörs ikväll, annars Grattis till tillökningen !
Kram Lotta
Skicka en kommentar